Astrid´s Blogg

Jo, Jag tänkte på en sak. Varför försöka fejka när det går att uppnå? Te.x varje gång på idrotten vill ju vi tjejer (även killar tror jag?) visa oss i bra kondition, eller hur. Men i verkligeheten tycker vi det är urjobbigt att springa den där sista sträckan när man bara längtar efter soffan, ett packet chips och "That´s 70´s show". Man tar i så man kräks för att andas som om man inte var i andnöd och klämma fram ett "nejmen, tyckte du dehär va jobbigt? Det var ju skitlätt, kan vi inte göra något svårare nästa gång?" Men det går ju fan att uppnå! Eller hur? Och varför gå så långt att man står och målar snygga tvättbrädor på magen (jodå vissa gör det, har sett hur det rinner av i duschen) när man faktiskt kan få en het mage av bara några sit-ups. Och erkänn att ni också pressar i er chips på övernattningen med buddiesen "Nej, det är sant, jag kan äta hur mycket som helst, jag blir aldrig fet, det är helt knäppt liksom" och sedan inte våga äta något följande dag.
Jag vet att jag kanske överdriver, men visst känner ni igen er?
Nu har jag gjort ett löfte. Jag ska försöka uppnå detta. och kunna slappna av istället för att hela tiden tänka på; "Ser min mage fet ut nu (andas in Astrid)?", "hur mycket måste jag äta medan kompisar kollar?" eller "Hur kan hon slappna av och ha roligt och ända ha en platt mage?". 

Tror ni jag klarar det?